Stora versaler mitt i meningar och dåliga egenskaper

Vanligtvis brukar jag tycka att det är betydligt mer smickrande att prata om saker jag är bra på än saker jag är dålig på. Men någon gång ska man kunna göra ett undantag.

Det är några saker som jag är fruktansvärt dålig på.
- Lokalsinne. Det har jag inte. Jag kan gå vilse i en rondell.
- Gymnastik. Jag tycker det är trivsamt att stå upp, dvs. fötterna på marken och huvudet lite mindre än två meter högre upp. När det som krävs av mig är onaturliga grejer där jag ska falla på bockar, fastna i ringar och skadas i ribbstolar är jag självmordsbenägen.
- Ansikten. Jag känner igen dem, men på något sätt får det här ett samband i lokalsinnesavsaknaden, för jag kan inte placera dem. Jag känner igen ett ansikte och jag vet inte om det är min brevbärare eller om det är någon vars bild jag har sett i tidningen.

Lokalsinnet och gymnastiken är relativt lätt att ta sig förbi. Att inte kunde placera ansikten är lite besvärligare. Jag jobbar i en affär och människor hälsar på mig.

I fredags var en man inne, han blir expedierad av min kollega. Men det är en sådan där man som tar plats utan att vara medveten om det. Han står alltså och tar upp hela disken medan jag slår in paket åt min kund som hamnar någonstans i läge med hans armhåla. Mannen pratar på och jag kan inte låta bli att tycka mig känna igen honom.

- Det här är en av Sveriges finaste bokhandlar, det har jag alltid sagt.
- Ja, jag är ju född här runt hörnet för så många år sedan. Så jag är en riktig uschlehamnare, som jag brukar säga.
- Jag brukar alltid försöka besöka den här affären när jag är i närheten.
- Det är Sveriges finaste bokhandel. Eller hur, Johanna?

Där kom det. Typiskt. Det är en människa jag känner och jag vet inte hur, varför, sedan när eller varifrån. Han kan mitt namn, jag borde kunna hans. Jag svarar säkert med ett fult "hehe" och "O, ja". Stilsäkert, Johanna. Där klarade du dig undan en obekväm situation.

Han handlar färdigt och går ut genom dörren efter att glatt ha vinkat hej då. Min kund är kvar och kommer nu fram från det tidigare armhåleläget.
- Var det Han?

Han? Va? Han med stort H. Jag är lost.

- Ja, det var det. Det var Han, svarar min 24/7-jättetrevliga kollega glatt och självsäkert.

Vem?! Jag ler och försöker se lika självsäker ut. Jag misslyckas mest och antar en bäver-look.

- Pippi Långstrumps pappa här alltså. Men Han och Hon har någon stuga här i närheten, är det inte så?

Där är jag funnen igen. I once was lost but I'm found liksom. Pippis pappa var inne på mitt jobb. Jag kände honom alltså inte alls. Jag har en namnskylt på mig och mitt namn är blottat för alla med kombinationen syn och läsförmåga.

För att fortsätta på samma spår kan jag nämna att hans sambo - Hans - faktiskt har ett ansikte jag såväl känner igen som kan placera och hon - Hon - har råkat ut för mitt dåliga lokalsinne när hon skulle hitta till en allsångskväll i Ulricehamn. Nu har jag snart infiltrerat familjen helt och hållet.

Efter att ha kommit hem och stalker-googlat lite kunde jag också konstatera att det minsann inte alls var Pippis pappa. Det var Tommy och Annikas pappa. Så det så.